ERIK OM FILMEN

Av alla de filmer vi har gjort är Vinylvinter definitivt den jag varit minst iblandad i, och det finns ett par olika förklaringar till det, men dit återkommer jag senare.

Filmen var väl i grund och botten avsedd som Magnus specialarbete när han gick gymnasiet, men dess ursprung är betydligt äldre än så. Vi hade under något års tid pratat om att göra en cool film, utan struktur och som mest skulle bestå av Tarantino-vibbar, cool musik och en massa surrealistisk flummande.

Vi en idé med en man som sitter i sitt kök, stirrar på telefonen och äter syltlökar direkt ur burken med hjälp av tandpetare. Sedan hade vi bestämt oss för att foga in en gammal diskussion om vad som verkligen är ett lik respektive likdel. Utöver det hade vi inte så mycket struktur eller ens en gnutta story, men det ordnade sig.

I slutänden började vi så småningom skala bort de mest ovidkommande idéerna och byggde upp det hela kring några utstuderat udda scener. Sedan hittade vi på en ganska rörig historia som i manus faktiskt gick ihop relativt bra.

Som jag minns det var jag själv bara med vid två av inspelningstillfällena. Detta berodde dels på att det var Magnus som skulle göra filmen eftersom det var hans specialarbete och inget vi gjorde ihop. Den kanske största anledningen var nog däremot att jag just hade blivit tillsammans med min dåvarande flickvän och ville spendera min lediga tid med henne istället. Man kan nog slänga in några portioner lathet i det hela också.

Den första scenen jag medverkade vid, var den som nog hör till det bästa i hela filmen faktiskt: En av karaktärerna pratar i mobiltelefon med sin boss, och halkar in i lik/likdelsdiskussionen. Jag var med då vi filmade bossens del av dialogen, som för övrigt spelas av Magnus pappa Christer. Ganska tuff ljussättning och inte alls dåligt agerat om jag får säga min mening.

Den andra scenen är slutscenen, där jag är stand-in som lik istället för Magnus som ju spelar tvillingar i filmen. Ingen större prestation jag gjorde där kanske, och knappast ens nödvändigt då man knappt hinner uppfatta vad som sker i bakgrunden.

Ärligt talat så blev Vinylvinter en ganska misslyckad film, trots alla våra stora ambitioner med seriöst manus och mer skådespelare än vad vi vanligtvis brukar använda.

Manuset har en trots allt ganska bra story i sig, och på det hela taget är det en snyggt genomförd historia, men det hela brister ganska kraftigt på en punkt: Klippningen. Allting blir lite för rörigt i ett ganska svårbegripligt manus och när filmen är över är det ytterst få som hunnit med i alla svängar och tidshopp.

Det hela är inte ohjälpligt, utan kan förklaras ganska smidigt med några förklarande textskyltar och kanske lite putsande i klippningen. Sista ordet är nog inte sagt om denna film, utan en omklippt verison kan mycket väl bli aktuell då det blir dags för ett dvd-släpp.

/ Erik Nyström

MAGNUS OM FILMEN

Vinylvinter kom till av att jag och Erik (på den tiden) tyckte att Quentin Tarantino hade gjort ett par underhållande och tuffa filmer. Som jag minns det så satte vi oss ned för att skriva en blandning av hans och David Lynchs filmer. Detta verkar ju lite absurt nu eftersom att det inte finns mycket som är "Lynchigt" i filmen, förutom eventuellt början.

Manuset skrevs och blev nästan bortglömt ända tills vi en dag helt enkelt sa "Låt oss spela in Vinylvinter" eller något liknande. Jag valde att göra filmen som specialarbete i gymnasiet. Detta mest för att slippa lära mig något nytt och läsa en massa böcker.

Castingen var jobbig och krävande. Eftersom att jag hade ganska god tid på mig så frågade jag folk om de kunde vara med alldeles för tidigt och många hann dra sig ur innan det var dags att filma. Ett exempel var mina två roller (tvillingar) skulle spelas av någon annan (Jens Eklöf, du vet vem du är!) för att jag och Erik hade bestämt oss för att denna film skulle göras utan någon av oss i några roller.

Den inspelningsdag jag minns mest av var dagen vi skulle spela in startscenen när Marcus Forsgren är tvungen att äta syltlök direkt ur burken. Det var jobbigt att ha skrivit in det i manuset just då för jag hade så dåligt samvete att det finns inte. Lyckligtvis höll Marcus god min och påstod att det var rätt gott.

En annan jobbig grej var scenen med min far. Det var första gången vi använde en strålkastare i hela våran "karriär". Dum som jag var tyckte jag att det var bra om den låg på golvet. När vi var klara för dagen och skulle packa ihop så upptäckte jag ett stort svart brännmärke i min fars kontors trägolv (förlåt pappa). Det märkliga är att han nämnde det aldrig, inte änns när vi skulle flytta där ifrån.

Jag råkar ofta ut för små incidenter i våra filmer. T ex har jag blivit slagen med en spade i ansiktet och blivit nedkastad från ett garagetak. I denna film var det dock inte meningen att jag skulle slå mig men när jag blir skjuten i en scen så hoppade jag bakåt och slog huvudet i en fösterkarm så det sjöng om det. En av mina bästa kompisar, Elin Lunqvist var för tillfället fastbunden på en säng med munkavel och man kan se i filmen hur hon lider med mig. Hon gnyr till och med till. Det är vad jag kallar bra skådespeleri, tack Elin.

Jag gillar Vinylvinter. Det är ett roligt manus. Den har den där blandningen av humor och.... ja, humor som jag gillar. Men, tyvärr så hade vi missat något som Tarantino faktiskt kan och det är att presentera hopp i tid. Jag har länge tänkt att lösa detta genom att stoppa in tidsangivelser i filmen så här i efterhand och om det blir någon DVD gjord på Vinylvinter så ska jag köra den genom redigeringen lite innan. Det är nog den ända film som kommer att ha en special edition av alla våra filmer.... Eller ja, Some Zombies Wander by Mistake kanske ska få sig lite musik nån gång.

/ Magnus Johansson