ERIK OM FILMEN

”Some Zombies…” nämner vi fortfarande som vårat stora misslyckande. Faktum är att det dröjde nästan tre år innan vi filmade igen efter den här fadäsen, men det kanske visserligen mest berodde på diverse flyttar.

Som jag minns det hade vi väl mer eller mindre överdoserat på zombiefilmer och det kändes ganska självklart att det var en sådan vi skulle göra. Nu minns jag inte vilket som kom först, titeln eller inspelningsplatsen, men utifrån det slängde vi sedan ihop ett halvfånigt manus som väl mest var en ursäkt att visa upp lite zombies.

Vi spelade in det hela i en gammal byaskola i Brännfors därifrån min dåvarande flickvän kom. Hela inspelningen var en mycket frustrerande upplevelse då vi fick för oss att göra allting under en enda dag, vilket resulterade i en hel del stillasittande för många av skådespelarna. Allting drog ut på tiden och det morrades både från höger och vänster av allmän leda, men någon gång framåt småtimmarna var vi nog så klara som vi kunde bli.

Den färdiga filmen blev väl sedan mer eller mindre misslyckad på många sätt. För det första är det nästan omöjligt att höra vad skådespelarna säger, kanske mest beroende på att vi valde att göra den på engelska. När replikerna mumlas fram på dålig engelska, en bra bit ifrån kameramicken, blir det inte helt oväntat snudd på omöjligt att uppfatta replikerna. Till det kan man sedan lägga det faktum att den är fruktansvärt fult filmad. Såhär i efterhand begriper jag inte hur vi kunde få den att se så extremt tafflig ut rent bildmässigt. Gjorde vi det med avsikt? Nästan så jag hoppas det, men det känns föga troligt. Det som dock kanske är mest synd, är att vi inte visade upp våra zombies mer än vad vi gjorde. När vi nu hade gjort så pass bra sminkning som vi faktiskt gjort, känns det väldigt bortkastat att inte låta den synas i bild mer än vad vi gör. Att det sedan inte finns något musikspår gör ju knappast en redan dålig film bättre…

Värt att minnas från inspelningarna, förutom all tålamodskrävande väntan, är väl just zombiefieringen. Vi som agerade zombies kladdade ner oss själv med färg, lim, toalettpapper och stora mängde av vårat hemgjorda låtsasblod. Någon gång på natten blev Robert så pass hungrig att han åt upp en tallrik av låtsasblodet, tillsammans med cornflakes som vi hittade i ett skåp. Annars försöker jag nog faktiskt att glömma bort hela den här inspelningen så gott det går, kanske med undantag för den sköna känslan att få duscha när vi sedan var färdiga.

Nej, det här är våran överlägset sämsta film som jag ytterst ogärna visar för någon utan att ha några av våra bättre alster till hands. Om vi kunde ge den musik, och kanske även texta den skulle det kanske rädda en del, så vi får väl se vad vi kan hitta på när, eller kanske snarare om det blir dags för en DVD-utgåva. Annars tycker jag vi talar tyst om den här filmen och koncentrerar oss på Mortis Finalis eller någon av Shadowkillerfilmerna istället.

/ Erik Nyström

MAGNUS OM FILMEN

Some Zombies Wander by Mistake var en kul idé som har sin grund i att jag var lite av en zombiefilmsfantast vid den tiden. Jag och en klasskompis på gymnasiet (Fredirk Danielsson) hade på en håltimme gjort en kortfilm vid namn The Art of Killing People (After You´re Dead). Då hade vi kommit på ett sätt att med toapapper, kontorslim och vattenfärg sminka mig så att jag såg ut som en zombie. Detta blev starten till ett större projekt.

Så vad minns man av Some Zombies. Jo, att det var ett helvete att göra filmen och att jag känner mig så dum när jag tänker på att vi valde att göra den på en dag. Vi var förjävliga mot de som spelade zombies, som fick sitta och vänta tills det blev kväll för att få börja jobba. Filmen saknar mer bilder på zombies på grund av att vi var trötta då vi skulle göra scenerna med dem.

Att göra filmen på engelska var ett litet skämt om italiens skräckfilmsdubbning av filmer som inte funkade. Om filmen ändå hade varit på svenska kanske man skulle visa den för folk.

Musiken är även ett till problem. När vi redigerat ihop filmen skulle vi med hjälp av en kompis göra musik till filmen. Efter lite tekniska svårigheter med syntar och datorer blev musiken lagd på is och filmen fick aldrig någon musik. En skräckfilm utan musik är lite som att simma bakbunden och med en stor sten fastbunden i fötterna, inte så roligt.

Om filmen hade haft mer bilder på zombies, musik och skulle vara på svenska hade den nog varit ganska bra. Nu är inte det fallet.

/ Magnus Johansson