ERIK OM FILMEN

Jag har inte så många tydliga minnen från inspelningarna av den här filmen, men jag vet med största säkerhet att vi länge ansåg den vara den allra bästa i serien. Räknar man bara dom fyra första måste jag nog säga att den faktiskt är den som fungerar bäst. Väldigt enkel och anspråkslös med en body count på 1, men ändå lyckas den nästan vara lite spännande i några få ögonblick.

Det är ju även filmen där jag gör den klassiska vicka-upp-på-tå-grejen medan jag väntar på att någon ska öppna dörren och ljudet jag ger ifrån mig när jag svimmar.

Så vitt jag kan minnas spelade vi in den under loppet av en dag, eller kanske snarare eftermiddag och kväll. Vem som kom på vad som skulle hända har jag ingen som helst aning om, men det var väl ungefär som det alltid var, dvs fria improvisationer och sedan fick det bli som det blev.

Jag måste säga att det är lite plågsamt att se sig själv i den, särskilt med tanke på mitt nästan imponerade usla skådespeleri, men den har ändå sin charm och man måste ju börja någonstans. Visst är det så?

/ Erik Nyström

MAGNUS OM FILMEN

När vi var små så hade vi en filmklubb där vi såg på skräckfilm. favoriten var alltid Fredagen den 13:e filmerna. Detta gjorde att när jag såg "Shaowkillermasken" i en butik på en resa till Stockholm så tjatade jag till mig den. Den inhandlades av min far i hopp om att den skulle användas till en pågående innebandykarriär. Så blev inte fallet.

Första gången masken användes var i en skolfilm som jag och Carl-Johan Henriksson satt vid rodret på. Den hette Onsdagen den 18:e och var en parodi och visade lite hur vi såg på skolsystemet.

Jag, Erik Nyström, Carl-Johan Henriksson och Lars Johansson bestämde oss att på fritiden göra en mer seriös film på Fredagen den 13:e temat. Detta blev Shadowkiller Part I - Vinden.

Eftersom att vi såg på svenska censurens klippta versioner av Fredagen den 13:e filmer så tyckte vi att det var helt normalt att stora delar av slutstriden inte filmades utan bara hintades i och med att Shadowkiller drar ut en pryl ur benet.

Det farligaste stunten jag gjort (förutom att få en spade drämd i huvudet) finns i denna film. Erik skulle nämligen putta ned mig för ett tak. Så vi sa bara att han skulle putta mig vid stegen och så skulle jag med hjälp av stegen "ramla" ned för taket. När jag tänker tillbaka på det känns det helt sjukt att jag gick med på det. Jag är nämligen stegrädd, vilket innebär att jag är höjdrädd när jag är just på rangliga stegar. Hmm, jag kanske inte var det innan denna incident?

/ Magnus Johansson