ERIK OM FILMEN

Det här var ett projekt som jag aldrig var med i författandet av, utan kopplades snarare in då det skulle börja göras klart för inspelning. Carl-Johan och Magnus hade slängt ihop en story som vi sedan kanske filade lite på tillsammans, men jag var faktiskt mest bara skådespelare här. Egentligen ligger den ju då lite utanför vad som egentligen skulle kunna kallas vacancy, men när allt kommer omkring var det ju en av våra allra första stora satsningar på en film. När det väl kom till klippning kändes det allt mer som att jag och Magnus tog över det hela, men det kan även vara en efterhandskonstruktion.

Inspelningarna var egentligen banbrytande i och med de välplanerade förberedelserna, då vi gjorde listor på vad som behövdes mm. Även själva filmningen var väldigt annorlunda, då vi för första gången visste att vi skulle ha tillgång till ordentlig redigeringsutrustning. Vi tog om vissa scener ett flertal gånger, gjorde klipp i dialogen och bytte kameravinklar oftare än någonsin. Annars handlade det väldigt mycket om gammal hederlig improvisation och våran dåliga humor, som vid en nylig titt inte är lika usel som jag mindes.

Om det är något speciellt jag minns efter så här många år är det dels hur jag råkade säga något när kameran rullar i en scen där Magnus springer nerför en backe. Jag tror jag häver ur mig något så viktigt som ”här kommer han…”, men som tur var skulle ändå den scenen dränkas i musik. Det andra starka minnet är när Ola gör sin berömda vurpa i en skogsbacke. På den tiden hade vi en vana att alltid ta en provtagning utan att filma, men Carl-Johan kände på sig att något skulle hända, så han lär kameran gå redan på första försöket. Ola snavade ganska otäckt och det hela användes naturligtvis i filmen. Om det var för att Ola vägrade ta om den scenen eller för att vi tyckte det var vansinnigt roligt ska jag inte uttala mig om.

Jag mindes först filmen som en ganska medioker, men ändå relativt ambitiös film som var väldigt färgad av dåliga skämt och orutin. När jag tittade på den nyligen blev jag dock förvånad över hur en del av skämten fortfarande fick mig att le och att den på något vis faktiskt har hjärta. Vi tyckte det var förbannat kul att göra film och lekte en hel del med kameravinklar mm. Visst kanske en del scener är väldigt utdragna och ljudet är verkligen under all kritik allt för ofta, men jag kan ändå inte låta bli att vara lite stolt över den. Naturligtvis fanns det tankar på en uppföljare och den här gången kom vi tom ganska långt med filmandet. Tyvärr blev det så att delar av teamet gled isär och allt rann ut i sanden, men med lite god vilja borde man nog kunna klippa ihop ett par minuter av begriplig handling. Om man nu verkligen vill se det.

/ Erik Nyström

MAGNUS OM FILMEN

En James Bond parodi hade varit på gång långt innan vi änns hade en kamera. Det roliga med denna film dock är att den inte har allt för mycket Bond-känsla. Det ända vi hade var ju Jaws-parodin och Q grejen. Annars var det mest jag som sprang runt och snackade med folk till hårdrock.

Detta gjorde inte för den saken att filmen blev helt dålig. Jag gillar mycket av humorn än idag. Framför allt gillar jag att jag springer in i en buske trots att det är den ända lilla kvisten på ett hel slätt. Jag gillar även skämtet med att jag går i öknen men det egentligen är en lekpark. Sånna saker är kul.

Slutet på denna film är nog inspirerad av Monty Python and the Holy Grail, vilket är lite konstigt för jag är än idag besviken på slutet av den filmen. Men det kanske var en kommentar snarare än en hyllning.

Kent som jobbar i den rånade korvkiosken är baserad på en lärare som vi hade i matte. En lärare som senare gav oss botten betyg i matte. Jag vet inte om det har med denna film att göra men det kan man faktiskt ta lite för givet, va?

Vi började filma en uppföljare på denna film typ i nian eller så, men ibland är ett filmteam svårt att hålla ihop. Filmen blev inte klar. Om jag minns det rätt så tyckte nog resten av teamet att jag ödslade bort tiden på kvinnor och festande..... eller nått i den stilen. Den filmen skulle ha undertiteln "Ur synlig dödvinkel" vilket ju är en mycket bättre titel än "Med rätt att föda".

/ Magnus Johansson